ÅTERVÄNDANDE. Utan relevanta svar på frågan varför personer som inte har formell rätt att leva i Sverige stannar kvar, får vi inte några relevanta lagförslag. Det skriver Anna Lundberg i ett öppet brev till regeringens utredare Anita Linder.
Hej Anita,
Jag som skriver till dig heter Anna Lundberg. Som forskare inom mänskliga rättigheter och tidigare statlig utredare är det med intresse jag följer ditt arbete med att förbereda lagstiftning för så kallad “stärkt återvändandeverksamhet” och motverkande av olovlig vistelse i Sverige. Nu senast läste jag din delutredning om preskription.
Jag ska inte upprepa dina förslag här, men vill dela med mig av något väsentligt som verkar ha kommit bort i ditt arbete. Detta något borde ha beaktats i ljuset av uppdraget du fick: att ta ställning till “om och hur det kan säkerställas att personer som medverkar till ett återvändande inte drabbas på ett oskäligt sätt” (s 13 i utredningsdirektiven).
Limbosituation
Det aktuella förslaget från din sida rör tidpunkten för när den längre preskriptionstiden ska börja löpa. Här menar du att lagtexten bör ändras så att denna tid inleds när personen lämnar Sverige. Det är logiskt. Och framstår som rimligt. Den faktiska utvisningen snarare än det formella beslutet är ju det intressanta när man ska stärka återvändandeverksamheten. Alltså, att människor som utvisats på papper också lämnar Sverige på riktigt.
Men det finns en annan verklighet som är lika viktig i sammanhanget. I folkmun brukar man tala om limbo. En limbosituation uppstår när en person får upprepade utvisnings- eller avvisningsbeslut som inte går att efterfölja. En del av dessa människors utvisningsbeslut kommer inte upphöra att gälla – preskriberas – då de inte under överskådlig framtid kommer kunna lämna Sverige. Deras olovliga vistelse kommer fortsätta, och de kommer drabbas på ett oskäligt sätt om ditt förslag går igenom.
I det riktiga livet har dessa människor inte rätt att stanna i Sverige, men i lagtext finns möjligheten att bevilja dem uppehållstillstånd. Utlänningslagens 18 § i kapitel 12, den andra punkten, säger att uppehållstillstånd kan beviljas om det finns anledning att anta att mottagarlandet inte vill ta emot personen. Samma styckes tredje punkt, anger att uppehållstillstånd kan beviljas om “det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas”.
Behövs inga lagändringar
Låt mig upprepa: i verkligheten får de flesta personer i limbo inte stanna, fast de borde ha beviljats uppehållstillstånd. Jag vet det för jag har sedan ett antal år tillbaka kontakt med ett antal så kallade limbofall. Närmare bestämt sedan jag ledde en utredning om praktiska verkställighetshinder 2017:84 (som du hänvisar till på sidan 73 i din utredning).
Det egentliga problemet med limbofallen är att de faktiskt går att göra något åt, utan lagändringar och fler utredningsförslag, men att detta inte görs. Istället ignoreras limbofallen av våra folkvalda. Och även av dig Anita, måste sägas. Du har som särskild utredare ansvar för innehållet i betänkandet. Det måste vara svårt, tänker jag, när debatten kring migration är så hård. Men att ignorera limbofallen vittnar om en avsaknad av integritet.
Lösning: bevislättnad
Lösningen på problemet ligger i bevislättnad. En viktig anledning till att uppehållstillståndet enligt ovannämnda 12:18 inte existerar mer än på papper, är nämligen att Migrationsverket inte erkänner vare sig att personer medverkar, eller de bevis vederbörande presenterar för att visa sin medverkan, och sedan i nästa steg beviljar uppehållstillstånd enligt 12:18. Tröskeln för bevis i dessa ärenden är med andra ord alldeles för hög. Det betyder, att grunden till problemet ligger hos svenska myndigheter och domstolar. Detta verkar inte bara du utan även riksrevisionen ha missat (i den utredning ni hänvisar till).
Jag tror detta beror på, som Susanne Nyström beskriver på DN:s ledarplats, att ni liksom politikerna “skapar en distans mellan sig själva och besluten. Då blir det svårare att utkräva ansvar”. Jag tror att du, liksom Migrationsverkets beslutsfattare, skapar en distans när ni talar om inställningen, alltså attityden, hos dem som är berörda, snarare än vad de gör (eller själva hindren, som ju borde vara det viktiga här).
Du skriver: “De frågor som utredningen har att behandla inom ramen för detta delbetänkande kan främst vara av betydelse för individens inställning (min kursivering). (s 50-51)” Inställningen menar du påverkas framför allt av situationen i och de upplevda möjligheterna att leva i utvisningslandet. Andra omständigheter ni nämner är förutsättningarna att leva i Sverige och den tid man tillbringat här. Och så vidare: ”Även möjligheterna att leva i Sverige utan tillstånd kan påverka inställningen. Ekonomiska incitament kan också vara av betydelse för individens inställning, i vilken utsträckning varierar dock. (s 51)”
Migrationsverket har mandatet
Men vet du vad Anita: det är inte inställningen. Det är faktiska hinder. Det vanligaste är statslöshet. Men även svårighet att bevisa medborgarskap eller att beskickningar i länder med svaga institutioner inte svarar när personer ber om tillåtelse att inresa, kan utgöra praktiska verkställighetshinder. Ytterligare hinder är sprungna ur det jurister kallar politiska verkställighetshinder, det vill säga skyddsskäl, som inte erkänts i asylprocessen. Men det är en annan sak. Här koncentrerar jag mig på praktiska hinder.
Vet du vad Anita: Detta kan Migrationsverket ändra på. De har utrymmet att göra en ny bedömning i varje enskilt fall. Och det skulle vara nödvändigt för att konsekvenserna för de människor som försatts i limbo, av nuvarande rättsanvändning, inte ska bli oskäliga.
Juridiskt sett är det ett problem att rättstillämparen inte kan, som vi formulerade det i min utredning 2017, “förena skyldigheten att ta hänsyn till praktiska verkställighetshinder, med hur Migrationsöverdomstolens vägledning i frågan ser ut. Ett högt beviskrav tillämpas där den enskilda personen med nuvarande praxis åläggs bevisbördan, även i situationer där stora svårigheter finns att få fram acceptabla bevis. Detta leder till både summariska bedömningar av praktiska verkställighetshinder i grundprövningen och mycket små möjligheter att beviljas uppehållstillstånd på sådan grund” (s 20).
Det finns något logiskt i att verkligheten snarare än de rättsliga (utvisnings)besluten är utgångspunkten för när preskriptionstiden börjar löpa. Men, då måste de verkliga skälen till varför människor inte efterföljer besluten också synliggöras. Utan relevanta svar på frågan varför personer som inte har formell rätt att leva i Sverige stannar kvar, får vi inte några relevanta lagförslag. Istället växer gruppen människor som lever utanför alla skyddssystem. Det är inte bra för någon.
Vänlig hälsning från
Anna
