Kholod Saghir läser ännu en gång Stig Dagermans Tysk höst, och hennes tankar går till civilbefolkningen i dagens Syrien, Jemen, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Afghanistan och Ukraina.
På flyget från Stockholm till Berlin läser jag om Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst”. Författaren skulle ha fyllt 100 år i år.
Jag beställde boken på Bokbörsen, mitt första exemplar glömde jag i en lägenhet i Neukölln för några år sedan. 1946, ett år efter kriget beger sig den unge Dagerman på uppdrag av Expressen till Tyskland för att skildra efterkrigstiden. Han åker från stad till stad och samlar på olika vittnesmål från personer som i depressionens postnazityskland försöker överleva och återfå hoppet för att kunna uthärda hungern och misären.
Framme i Berlin checkar jag in på vandrarhemmet på Schönhauser Allee. Under tredagar ska jag bevaka Berlins internationella litteraturfestival.
Jag skyndar mig för att möta en vän. Vi lyssnar på första samtalet och går sedan till en italiensk restaurang. Jag gör misstaget att beställa en skaldjurspasta. Min uthålliga arabiska mage sviker mig senare på natten i mitt vindsrum på ett vandrarhem utan bemanning. På morgonen försöker jag dricka en ljummen ayran för att inte torka ut. Det går dåligt med det. Medveten om att jag behöver skaffa mig vätskeersättning eller socker och salt försöker jag resa mig för att byta om och gå ut. Trots min disciplinerade läggning inser jag att jag är helt oförmögen till det. Med darrande kropp kapitulerar jag och kryper tillbaks till sängen.
I Tysk höst skildrar Dagerman tyskarna han möter med en medkänsla utan dömande eller skuldbeläggande blick. En av personerna han möter i en schweizervilla mitt i skogen är en ung författare med ett adligt namn. Från sin priviligierade position börjar han tala om lidandets lycka och skönhet. Den unge författaren är övertygad om att lidandet gör människor stora.
På det personliga planet ser jag varken skönhet eller lycka i lidandet, eventuellt kan jag känna en gnutta tillfredställelse över att ha uthärdat själslig eller fysisk smärta. Med min för tillfället darriga och hungriga kropp försöker jag föreställa mig hur det kan ha varit för människorna i Berlin 1946 att gå frusna och hungriga dag in och dag ut. Min ansats att försöka blir något mindre misslyckad denna gång.
Det tyska folkets lidande i brist på livets nödtorft som Dagerman skildrar får mina tankar att gå till civilbefolkningen i dagens Syrien, Jemen, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Afghanistan och Ukraina. Nog blundar de flesta av oss inför deras lidande, inte för att människor inte bryr sig, jag är övertygad om att de flesta gör det. I perioder kan jag medvetet låta bli att lyssna på nyheter eller läsa morgontidningen. Hemska nyheter om lemlästade döda kroppar, svält, systematiskt våld och förtryck förlamar mig.
Hur långt är det mellan litteraturen och lidandet frågar sig Dagerman.
Är det närmare mellan dikten och det lidande som vållas av eldens återsken än mellan dikten och det lidande som springer ur elden själv, undrar han. Dagerman reflekterar över orsaken till detta avstånd, ifall den beror på lidandets art och närhet eller på lidandets styrka. Det är värt att begrunda. I skrivande stund är jag av den åsikten att det är närmare mellan dikten och det lidande som vållas av händelsens efterdyningar. Många diktare blir stumma i kontakt med det maximala lidandet sprungen ur självaste händelsen.
Ett skonsammare sätt att närma sig andras lidande än nyhetsrapporteringen kan vara via litteratur som vilar på verkliga händelser och erfarenheter.
Såhär beskrev Knut Jaensson i BLM 1947:6 den roll yttre erfarenheter spelar hos en författare med Dagerman som exempel:
”… Även fantasin, så ovärderlig för en diktare, måste näras inte bara av känslan utan också av erfarenheten och slutligen väl också av självkännedom. De symboler som griper oss starkast är i själva verket ingenting annat än konkreta upplevelser som har sublimerats. Å andra sidan är det väl just denna förmåga till sublimeringen som är konstens styrka…”
Jag instämmer i att lidandet i konstnärlig form kan vara vackert och ger den priviligierade unga författaren som Dagerman mötte delvis rätt. När konsten hjälper oss att se och närma oss andras lidande återstår för oss som medmänniskor att ta vårt ansvar.
Och nog har Dagerman rätt, när han vidare hävdar att kanske kan man till och med säga att redan detta att lida med andra är en form av dikt som känner en längtan efter ord?
Räcker det? Jag tycker inte det. För jag tror att våra dikter letar efter de lidandes ord. Låt oss då stilla diktens längtan. Låt oss låna de lidande våra röster och tradera deras ord, högt och så länge det behövs. Och när våra röster når dem hoppas jag att de kan känna en liten smula hopp i den dagliga misären de lever i.
