Hani Albashor kom till Sverige som 17-åring för nio år sedan. Trots fast arbete, bostad och en svensk fru som nu väntar deras första barn, nekas Hani uppehållstillstånd i Sverige. Han är en av de förvarstagna irakier som Sverige nu försöker tvångsutvisa, trots avsaknad av ett sådant avtal med Irak.
-Vill du åka tillbaka till Irak? frågar Migrationsverkets handläggare som vanligt.
– Nej, det vill jag inte, svarar jag. Som vanligt.
– Du vet att vi kan hålla dig kvar här i förvaret i upp till ett år, om du inte åker frivilligt?
Ja, det vet jag. Det är samma procedur vid varje möte. Men nej, jag kan inte tänka mig att åka tillbaka till Irak. Om du själv hade lämnat ett land för nio år sedan, och inte har något kvar. Vad skulle du göra där?
I Sverige har jag allt. Jag kom hit till Örnsköldsvik när jag var sjutton år. Jag var liten. Jag visste inte så mycket om någonting egentligen. I Irak kunde inte ens min pappa lära mig något, men i Sverige var det annorlunda. Jag fick börja i gymnasiet och jag fick en god man som pratade med mig och som lärde mig massor.
Sverige har gett mig så mycket, och här har jag allt. Jag har haft fast jobb, jag har en lägenhet och en svensk fru. Vi väntar vårt första barn som ska komma i mars nästa år.
Jag har gjort allt rätt, och jag vill så gärna ge något tillbaka till Sverige. Men det har hittills varit omöjligt.
När jag fick möjlighet att börja studera, då gjorde jag det. Men jag kunde inte ansöka på gymnasielagen eftersom jag kom till Sverige en månad försent.
När jag fick möjlighet att börja arbeta och betala skatt, då gjorde jag det. Men jag fick avslag på mitt arbetstillstånd och chefen var tvungen att säga upp mig.
När jag skaffat en bostad, träffat min fru och väntar vårt första barn, då blir jag inlåst i Migrationsverkets förvar och får inte ta hand om min gravida fru.
Det är inte lätt för henne att klara sig själv, men Migrationsverket påstår att jag kommer att försöka gömma mig, eller fly vidare. Men var ska jag gömma mig? Jag vill bara arbeta, ta hand om min fru och vårt barn.
Det här är andra gången de griper mig, och låser in mig, trots att jag aldrig har gjort något fel. Aldrig!
I Irak hörde jag så mycket gott om Sverige. Mina släktingar och äldre vänner berättade om ett rättvist och bra land. Nu har jag väntat på att få ge tillbaka till Sverige – inte i nio veckor eller i nio månader. Jag har varit i Sverige i nio år!
Mitt barn kommer i mars. Det är inte lätt. Vi är människor, det är mitt barn, och jag kan inte leva utan mitt barn. Vi har bara ett liv. Så ge oss en chans att leva det.
Tänk om det vore du, din fru och ditt barn.
Hani Albashor
