I Göteborg mobiliserar alternativkulturen. ”Drömmarnas monument” heter projektet som riktar sig mot gentrifiering och vräkningar. Anton Halldin har träffat några av initiativtagarna och ger här en fördjupad bild av manifestationen.
Bildcollage: Stefan Karlsson
Det fanns en gång en allmän och medborgerlig samlingsplats i Umeå som kallades för Apberget. En slags talarstol, som även fungerade som knutpunkt vid demonstrationer. Och där det var fritt för var och en som ville, att uppträda, läsa poesi eller hålla ett tal. Saknaden efter denna kulturella mötesplats kom så småningom att bli till symbol för hur Umeås stadsomvandling kring 2010-talet tog kål på stadens globalt erkända hardcore och straight edge-kultur, med konsertlokaler, replokaler och svartklubbar som, en efter en, kom att försvinna. Apbergets talarstol jämnades med marken, istället förvandlades platsen till köpgalleria.
Men en storslagen hyllning till Umeås Apberget kommer att äga rum i sommar, på Götaplatsen i Göteborg — bakom Poseidonstatyn, och framför Konstmuseet, längst upp på paradgatan Avenyn. En del av stadens mest centrala plats kommer under sommaren fyllas av en sammanhängande stafettmanifestation, till försvar av alla de kulturella ytor i Göteborg som, likt Apberget, under de senaste åren hotats i staden.
Den alternativkulturella mobiliseringen Drömmarnas monument är egentligen ett konstprojekt, kollektivt genomfört, med konserter, performance, poesiuppläsningar, speakers corner, tal och konstevenemang. Mot slutet av augusti kommer även en gemensam Drömmarnas manifestation äga rum i Göteborg, där stadens hotade rörelser uppmanas att samlas till protest mot hyreshöjningar och gentrifiering.
“Efter det så dog ju hela den här scenen (i Umeå). Så då skall vi ha vårt eget Apberget, där det blir fritt forum, dit den som vill kan få komma och läsa sin poesi, eller hålla tal.” Den som berättar historien om Umeå är konstnären Sebastian Rudolph Jensen (i sin tur återberättad för honom av Emelié Sterner, konstnär i projektgruppen). “Det var ju det som hände med Umeå, enligt Emelie så har ju inte Umeå reparerat sig. Det är en helt annan stad efter det. Det bubblande kulturlivet, med straight edge, replokaler — det har ju begravts och förvandlats till Kungsbacka istället.”
Berättelsen är symptomatisk för en utveckling som under flera år eskalerat i Göteborg, där kulturnaven Café Fluss har tvingats bort, Truckstop Alaska har rivits, de kulturella verksamheterna Röda Sten, Musikens Hus, Viktoriahuset, Teater Trixter, konstnärskollektiven i Sockerbruket och Konstepidemin, med andra, hotats av orimliga hyreshöjningar, vräkningar eller rivning. I pågående kulturella rentvätt i Göteborg blev vräkningshoten mot utestället Folk, även scen för konserter och evenemang, till en nationellt uppmärksammad pinsamhet, med norske oljemiljardären Petter Stordalens nybyggda hotell om hörnet.
En drivande faktor i utvecklingen är just de strypande hyreshöjningar som kommunens eget fastighetsbolag genomfört, på en mängd olika lokaler för kulturell verksamhet, med höjningar som inte sällan kan bli upp till dubbelt så höga (något som Göteborgs-Posten varit flitiga med att uppmärksamma).
Men den bakomliggande anledningen, i det här fallet, till agerandet mot Göteborgs kulturliv, är helt enkelt att det kommunala fastighetsbolaget varit tvungna, enligt lag, att marknadsanpassa sina hyror. Detta på grund av en relativt ny lag, som hindrar det kommunala fastighetsbolaget från att, som innan, fortsätta kunna lägga hyran på en nivå som inte är mer än den faktiska kostnaden för lokalerna. (Som inte bara var möjligt, utan även ett krav på kommunala fastighets- och bostadsbolag innan lagens införande.)
Den nya lagen trädde i kraft 2011. (Genom regeringen Reinfeldts genomförda proposition 2009/10:185, för den som är nyfiken.) Och anledningen är en anpassning till EU:s övergripande lagstiftning om konkurrensregler, som menar (genom EU-rätten) att det annars skapas ofördelaktig konkurrens, mellan kommunala och privata fastighetsbolag. Således har Göteborgs kommunala fastighetsbolag Higab en lag i ryggen som både skyddar och driver på stadens pågående gentrifieringsprocess.
“Det låter ju väldigt fint för staden att få in pengar på de fattiga”, säger Sebastian bittert, när vi pratar om saken, och om hyressituationen i stort. “Allmännyttan har ju överklagat till en slags hyresdomstol, för att de vill ha en hyreshöjning på sju procent. De vägrar möta Hyresgästföreningens förslag på två procent. Vad fan är det för jävla gris-stad? Det heter ju allmännyttan, ‘allmän nytta’.”
@linsvens
Men under det senaste året har det kulturellt hotade Göteborg sett hur en motståndsrörelse växt fram i det tysta, där hemmasnickrade trästrukturer växer upp på de platser som rivits eller står hotade. Sebastian Rudolph Jensen har varit drivande i att sätta samman de protesterande plakatmonumenten. “Jag tog ju lite platsen som talesperson, men tillsammans har vi satt upp 18-19 monument i staden”, berättar konstnären. ”De flesta har ju tagits bort, men en del står kvar. Vi är väl en 10-15 personer hittills, som håller på med detta, med fler som kommer till. Så Får drömmar plats i Göteborg? har ju blivit till en rörelse.”
Manifestationen på Götaplatsen blir en förlängning av denna underjordiska rörelse, med byggandet av ett trämonument som kommer att ställa frågan, helt enkelt, vad fan det är som pågår. “Våra monument är ju väldigt aktivistiska, estetiken är ju tuff, hård”, berättar Sebastian. “Men på dem så står det: var snäll mot oss, vårda oss, ta hand om oss. Vi finns här, vi vill finnas här. Och det är ju den oron som många Göteborgare har, tror jag. Och detta är ju inte bara i Göteborg.”
Således har monumenten även synts till i Stockholm. Konstkollektivet Best Before Collective hörde av sig.
“Det är ett ställe som heter Henriksberg, som ligger i Stockholm, det är en stor industrifastighet, en industriplats, där det är folk som bor, det är kollektiv, konstkollektiv, och olika slags småskaliga verksamheter. Det hotas av rivning, för att det skall byggas bostadsrätter istället. Så då kontaktade de oss, och undrade om vi kunde komma upp och göra ett monument.”
En workshop anordnades, och trämonumenten började dyka upp i Henriksberg, vid Stureplan — där svampen kläddes i gult — och i tunnelbanan vid Östermalmstorg. “Då blir det ju andra skyltar, med tanke på att det är en annan stad. Då var det ju RIP Fylkingen, RIP Glada Sprutan, RIP Henriksberg, RIP Musikaliska och RIP… TV-eken, var det någon som skrev, det var någon gammal ek som kapades, som någon tyckte skulle vara med på monumentet.”
På plats bakom Poseidon kommer manifestationen kollektivt bygga upp en öppen och välkomnande samlingspunkt med scen och löpande konst- och konsertevenemang. Även två enkla husvagnar kommer att släpas upp på den platå på Götaplatsen som kommer att vara centra för den festivalliknande manifestationen. “En för konstnärerna, som är inne på veckoresidenser, och en som jag och Calle skall ha som hem i tre veckor”, berättar Sebastian.
Som del i konstprojektet kommer alltså Sebastian Rudolph Jensen även att bo mitt i den levande manifestationen, tillsammans med vännen Carl Norén. Och det är honom som vi träffar vid hans krypin i Sjöbergen, ett organiskt framväxt koloniområde i sydvästra Göteborg. Rustik träbebyggelse syns som hyddor mellan träd och grönska, bara en kort promenad bort från betong och trafik vid Älvsborgsbrons infart över till Hisingen.
“Jag går inte runt så här varje dag”, berättar Carl. “Jag kommer inte vilja göra det heller.” För omkring oss springer hönsen omkring, som blivit lössläppta från sin inhägnad. Till och från går Carl runt och donar under fikastunden, med träskor på fötterna och skitiga snickarbyxor.
“Det är bara att den dynamiken som är idag, är så statisk och så skev. Om Karlatornet (under uppbyggnad i Göteborg), och vad det representerar, hade fått lika mycket plats som teatrar, scener, musik, och det som vi gör här — då hade det funnits en slags harmoni i det, i att kunna se stollarna som bygger fyrkantiga lådor. Men det är så jävla mycket av världens fokus, och makten i världen, som ligger koncentrerat åt det hållet, med så lite fokus som ligger på de som vill göra något annat.”
Vanligtvis bor Carl Norén i en båt vid Drömmarnas kaj, om andra sidan staden, längs med Göta Älvs södra älvstrand. Där han, förutom att strida mot kommunen, även har byggt en uppskattad öppen scen för konserter och evenemang.
“Men det här blir första gången som jag titulerar mig som konstnär”, berättar han.
“Min ingång i det här blir snarare att försöka skapa ett hem. Att ställa mig frågan, vad behöver jag för att trivas på Götaplatsen? För det skapandet som jag har hållit på med innan, med scenen vid Drömmarnas kaj, det har aldrig handlat om att skapa konst. Utan det har handlat om att skapa en plats där jag trivs. För om jag inte får göra det, så flyttar jag någon annanstans, där jag får göra det.”
En slutsats som även är väldigt talande för situationen i Göteborg.
Sebastian gör en liknelse kring detta, med anledning av Göteborgs pågående 400-årsjubileum. “Har du sett Grinchen, med Jim Carrey? Själva berättelsen är skriven av en amerikansk barnboksförfattare, på femtiotalet. Historien handlar om att inget får förstöra jubileumsfesten. Borgmästaren, i berättelsen, säger att inget får förstöra planerna. Men Grinchen, som skall förstöra festen, han får ingen prata om. Det är så ovanifrånstyrt, allting. För samtidigt går kulturen under, samtidigt vill allmännyttan höja hyrorna med sju procent. Jag tycker, liksom, att det blir åt helvete.”
Drömmarnas monument kommer att byggas upp precis framför den vidsträckta tegelbyggnad som inrymmer Göteborgs Konsthall — en institution som ger manifestationen sitt fulla stöd. Även Konsthallen har jubileum, och firar hundra år med stor utställning, och evenemang, som går under namnet Jag föreställer mig ett hem, som även den bjuder in verksamma göteborgskonstnärer. Drömmarnas monument presenteras som en egen fristående del av Konsthallens jubileumsarrangemang. “Så vi har ju försökt att matcha våra program lite”, säger Sebastian.
En stor invigningshelg, för både Drömmarnas monument och Konsthallens sommarutställning, kommer äga rum 9:e till 11:e juni. “Kulturföreningen Conjectum gör en takeover på hela monumentet på förmiddagen, på lördagen, de jobbar med musik och ljud, konst och tryck och allt möjligt”, berättar Sebastian. Samma kväll blir det konserter med göteborgskonstellationerna Vulgo Bulgo, Cheap Imitation och Your Ciscock Is Not A Peacock. Under söndagen gästas verket av närliggande Göteborgs Stadsbibliotek, som tar med sig fyrtio (!) poeter och evenemanget 400 minuter poesi till Götaplatsen.
Men redan i slutet av maj kommer Drömmarnas monument börja byggas, på plats, med en officiell öppningsceremoni den 24:e maj, som kommer att inleda manifestationens tillåtna ockupation framför Konsthallen. “Det inleds med ett stort event, med en ljudkonstnär som heter Ola Spek, som skall göra ljud med modularsynthar i tre timmar”, berättar Sebastian. “Sedan så skall jag och Calle börja bo där, och börja bygga monumentet, tillsammans med många andra som är med. Under en treveckorsperiod skall vi börja smäcka upp allting. Sen skall vi bara fylla det med en jävla massa liv och stök och musik och konst.”
På plats kommer det finnas teknik som projektorer, högtalare, mixerbord, och allehanda konstmateriel. Och Carls hönor, som det visar sig. “Hittills är det runt femton konstnärer som skall vara med, och sju eller åtta olika kulturella organisationer som tackat ja”, berättar Sebastian. En del av de medverkande konstnärerna har även varit engagerade i de föregående protesterna.
“När det var dags att sätta upp det andra monumentet så anslöt en konstgrupp som heter Speakerbreather, sedan dess så har ju de varit centrala och lika drivande som mig med Får drömmar plats i Göteborg?.” Under sommaren kommer denna konstnärsgrupp — med Adam Ward och Louise Hornberg som verksamma konstnärer — använda Götaplatsen som verksam arena, under en av manifestationens residensveckor. Bland övriga konstnärer som håller residensveckor vid monumentet finns — bland andra — namnen Björn Perborg, Avgvsx, Karin Likben och Ina Lidman, Ossian Melin och Emma Khanafer, Emelié Sterner, Martin Fridén och Gift Kultur, Elisabet Landin, och poeten Lina Ekdahl.
“En gång i veckan kommer vi ha ett publikt event, med olika organisationer som kommer in och kör”, berättar Sebastian. Som slöjdaren Anders Lindberg, med verksamhet i Kviberg. “Han är akut hotad, de är på väg att sparka ut honom och de vill riva huset. Så han känner sig jävligt utsatt. Så vi försöker även koppla in olika stadsdelar i det här, som Kortedala, Kviberg, Majorna.”
En del av den aktivistiska inspirationen kommer från mobiliseringen Not in our name, i Hamburg, som ägde rum för lite mer än ett decennium sedan. Den globalt uppmärksammade kraftsamlingen gav även ut ett manifest, som är värt att citera ur: Och det är här som vi drar en gräns. Vi vill inte ha att göra med stadsdelsutvecklarnas strategiskt placerade ”kreativa fastigheter” eller ”kreativa inhägnader”.
“I vårt manifest står det ju att ‘en stad är inget företag’”, berättar Sebastian. “Och det hämtade vi direkt från dem, från rörelsen i Hamburg. Jag har inspirerats mycket av deras manifest som de skrev. ‘Not in our name’ lyckades ju rädda tre stora hus, i vad som idag är ett kulturnav i Hamburg.”
Men Sebastian och Carl vill inte själva se sig som aktivister.
“För mig är det konst”, säger Sebastian. “Och för mig är det väldigt viktigt att det är just konst, att det inte är aktivism och politik. För aktivism och politik är ju världsliga saker, och mänskliga påfund, medans konst är någonting som inte riktigt går att lyfta in i den kollektiva verkligheten. Om det är konst, så finns det otroligt mycket frihet. För då är allt möjligt.”
Sebastian Rudolph Jensen växte upp i ett arbetarhem, men har bakgrund som egen företagare, med erfarenhet av att ha drivit både åkeriföretag och bemanningsföretag. Under fikaträffen berättar han om två avgörande livsval. Det ena var att på stört istället viga sitt liv åt konsten. Det andra var att finna styrkan att kasta av sig de nedstämdhetens demoner som drog ner honom i becksvart mörker.
Under ett allvarligt trauma som fört honom till psykiatrisk akutmottagning stötte han på just Carl Norén, som händelsevis råkade gå förbi under sitt jourpass som läkare. Detta kom att bli andra gången som de träffades, efter att några månader tidigare spontant ha pratat om överblivet trävirke till Carls scen nere vid Drömmarnas kaj.
“I utopin så finns det ingen konst”, säger Sebastian. “För om du är i himlen, så behöver du ju inte göra någonting. För då har du ju redan allting. Likadant om du är död, då behöver du ju inte heller hålla på med konst. Eller om du tar heroin, för då behöver du ju bara sitta i soffan. Då behöver du ju inte hålla på med konst, för allt är så himla gott liksom. För jag tror ju att konst skapas, liksom, i motståndet, i mötet, i längtan efter någonting, i det som saknas.”
I en reflektion om arbete kontra kreativt skapande säger Carl att han kan få inspiration av rutinen som blir av att behöva stämpla in på jobbet. “Jag trodde länge att jag aldrig skulle bo kvar i Sverige, och att jag inte skulle inrätta mig i något vanligt liv. Men så insåg jag, att jag, på något vis, behöver den delen. Så jag känner att jag kan få inspiration av… de tråkiga husen. På så sätt, att man skulle kunna lära sig något av dem. Men bara om det fanns en harmoni, en balans i staden. Inte om det är tio Karlatornet, om det är allt som finns.”
Någon dag senare möter jag upp Sebastian igen, vid de trappsteg på Götaplatsen som leder upp till den väldiga platå framför Göteborgs Konsthall där den kollektiva konstmanifestationen kommer äga rum.
Här träffar vi Stefan Karlsson, konstnär och tillsammans med Sebastian med som projektledare. “Vi är ju bygglaget, Calle, Sebbe och jag, och de konstnärer som är med”, säger Stefan när vi möts. Genom åren har Stefan Karlsson varit drivande med mängder av projekt och verksamheter, ofta genom eget konstnärskap. Startpunkten blev åren på åttiotalet med det i vissa kretsar legendariska galleriet Sub Bau, som blev del i den mylla av svartklubbar, gallerier och levande alternativkultur som, på den tiden, på många sätt kom att definiera kulturbilden av Göteborg.
“Jag har ju ägnat mig åt alternativa kulturscener i Göteborg, det är ju min signatur. Och detta är ju en del av det, här vill vi ju visa upp den alternativa göteborgskulturen”, säger Stefan Karlsson.
“Det händer väldigt mycket i Göteborg, just nu”, menar Sebastian. “Och det är många som säger just detta, att Göteborg bubblar ju av kreativitet, och att det växer, mer och mer. När konsten är pressad i traditionella konservativa samhällen, och blir åtsatt av hyreshöjningar, så skapas det ju väldigt mycket kreativitet och konst, ur det. Då går ju folk ihop, som kanske inte hade närmat sig varandra innan, på grund av skitsaker. Och jag tycker inte alltid att de etablerade rummen lyckas ta tillvara på den energin, som skapas ur det.
Stefan Karlsson håller med. “Det är tydligt att det är en ny generation som kommer”, säger han. “Med de som vi bjuder in, de nya unga konstnärerna. Det känns väldigt inspirerande. Istället för de kända konstnärerna i min egen generation, som börjar bli trötta nu. För det känns som att det kokar av energi här.”
De två konstnärerna har tidigare arbetat tillsammans med Psykiatrins monument, ett gemensamt konstprojekt, som även det består av snickrade strukturer att träda in i och vistas i, med scen för samtal, musik och möten. Uppförandet av Psykiatrins monument fungerade även som en fortsättning på Stefan Karlssons arbete på Sahlgrenska och Östra sjukhusen i Göteborg, där han startade konstateljéer i samarbete med sjukhusens avdelningar för affektiv psykiatri. “Så det var lite där det startade också, för en del patienter var ju med på Backaplan (platsen för konstprojektet) också”, berättar han.
Men de två träffades när Stefan Karlsson besökte Sebastians examensutställning på Valand. “Jag höll ju själv på med kollektiva projekt”, berättar Stefan. “Att bygga gestaltningar och stora installationer, det är precis det jag gillar. Så vi gillar ju att bygga, dona, greja, fixa, jobba.” “Knega”, fyller Sebastian i.
Manifestationen på Götaplatsen är uppstånden ur en blandning av Psykiatrins monument och det fritt vildvuxna Får drömmar plats i Göteborg?. “Och nu blir det Drömmarnas monument, så det finns ju en väldigt tydlig dramaturgi där”, berättar Sebastian.
De två nämner Schweiziske Thomas Hirschhorn som en stor inspirationskälla, en konstnär som, bland annat, byggt ett trämonument i Bronx, i New York, en gigantisk struktur med scener, hus, trappor och gångar.
“Vi bygger ju lite fulare, men vi är ju inspirerade av honom”, berättar Stefan.
“Stefan visade mig en bok, som jag ju plöjde sen”, berättar Sebastian. “Det är ju väldigt social konst, som Hirschhorn ägnar sig åt, som försöker aktivera platser. Han ville vara i New York, men det skulle ändå vara rätt förutsättningar, det skulle finnas rätt slags samarbete med stadsdelen. Tills slut hittade han det här området, i Bronx, med hela stadsdelen som till slut blir engagerad i projektet.”
Från början hade Stefan Karlsson egentligen rollen som en av curatorerna för jubileumsutställningen på Konsthallen, men hoppade snart av i takt med att han själv blev involverad i Drömmarnas monument. ”När vi satt där i arbetsgruppen, på Konsthallen, så pratade vi om att aktivera Götaplatsen. Och då kom ju Psykiatrins monument upp, och jag föreslog arbetsgruppen att vi kunde bygga någonting liknande på Götaplatsen, under sommaren. Som ett självständigt projekt fast med Konsthallens budget.”
Den minifestival och konstnärliga protestmanifestation som går under namnet Drömmarnas monument kommer alltså att avslutas med en Drömmarnas manifestation, en gemensam och decentraliserad demonstration mot hyreshöjningar och vräkningar.
Det ligger ännu på planeringsstadiet under vilka former som Drömmarnas manifestation kommer att äga rum. Men planen i nuläget är att flera olika protesttåg kommer att tåga genom Göteborg, och sammanstråla i någon form av tal, musik och evenemang vid Götaplatsen. Hittills har Röda Sten, Konstepidemin och Viktoriahuset — alla tre livsviktiga för den levande kulturen i Göteborg — tackat ja till att delta, tillsammans med proteströrelsen vid Drömmarnas kaj.
