KULTURKANONEN: EXTRA! EXTRA! FRED I JAN GUILLOU-LAND!

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

 

En ny generation har tagit över på Expressen. Aftonbladet bjuder in den nya generationen. Den nya generationen försvarar – Jan Guillou! En mediehistorisk vecka, konstaterar Fredrik Virtanen.

Idag kör vi temadag.
Tema: Jan Guillou, savannens härskare, legendarisk i åtminstone hela Stockholm. 

Stora grejor har nämligen hänt. Jag ska försöka vara pedagogisk, och rent av använda punktform av det skälet. Lyssna nu och lyssna noga.

*

Så mycket kul finns nämligen att säga om denna text av Victor Malm på Aftonbladets kultursida, ”Guillou som symbol för samhällets förfall”, som, vilket rubriken mer än antyder, handlar om Jan Guillou. 

  • Det är den bästa text som publicerats på AB:s kultursida sedan Kulturkanonen började glädja såväl folk som fä i våras.
  • Vilket förstås var smart av tjänstgörande redaktör på AB. Undrar vem det kan ha varit? 

Utvikning: Nej, förvänta er inte reporterskap här, denna kanon innehåller blott recenserande verksamhet; de bägge genrerna ”ringa upp folk” (reporter) och ”tycka till om folk” (kritiker) är vitt skilda – och på goda grunder – men det tar mer tid än vi har här att förklara dessa goda grunder för gemene man. Just eftersom gemene man vore målgruppen för en sådan förklaring, inte till exempel adeln eller de bildade eller de intellektuella. Som Thomas Mann. Han var motsatsen till gemen, och då hette han ändå man. Nå. Det är svåra, men viktiga, grejor att skilja åt. Ni får bara lita på mig här. Slut på utvikning.

Den skicklige redaktören, vem det än må ha varit, på AB Kultur gjorde ett snilledrag när Victor Malm fick uppdraget att recensera en bok som, av allt att döma, vill ta heder och ära av inte bara Jan Guillou utan även alla hans många läsare. Detta beskriver, rent av skildrar, Victor Malm föredömligt: elegant, pedagogiskt, sakligt och med espri utan alltför mycket fikonspråk. Eller rättare sagt: Han gör sitt allra bästa för att pedagogisera (ja, det är ett ord) ett stycke litteraturvetenskap av professor emeritus Ola Holmgren betitlad Riksfilistern – en otidsenlig betraktelse över Jan Guillous författarskap. 

Självklart visste alla utom jag vad en filister var redan när de lämnade gymnasiet, så jag tackar herr Malm för att han redde ut saken bara för mig.

  • Ändå är det förstås inte jättebra att den bästa texten som AB Kultur publicerat sedan Kulturkanonen började roa folk och fä är skriven av – TADA – Victor Malm.
  • Victor Malm är nämligen kulturchef på Aftonbladets värsta konkurrent! Ja, just det, Expressen. Även om Expressen internt högst upp på Aftonbladet kallas för ”en liten skittidning” och förre chefen kallades ”en nolla som blev nåt tack vare att Jan Helin poddade med honom” så är det den största konkurrenten – ingen av de två gatubladen har möjlighet att nå särskilt många ur DN:s och SvD:s övremedelklasspublik förutom, just, på kultursidorna. Så. Det ser inte jättebra ut att kulturchefen på Expressen kommer och visar hur en slipsten ska dras. Inte bra alls. Men! Det kanske det var värt, tänkte möjligen den skicklige redaktören på AB Kultur.
  • Recensionen kan mycket väl markera ett paradigmskifte. Så länge någon kan minnas har Expressen nämligen fört kampanj mot Jan Guillou. Hur det började är inte ens jag tillräckligt gammal för att minnas. Jag tror det var att Guillou skrev näsvist om kriminalreportrarna Leif Brännström och Per Wendel vid någon rättegång, kanske Catrine Da Costa-rättshaverierna? Nä, förmodligen långt tidigare, när jag bara läste Fantomen. Men utan tvekan skapade Guillou en riktigt härligt skandalös lögnreporter vid namn Wennström (Brännström + Wendel, do the math) i sina agentromaner. Kanske började fiendeskapen av det enkla faktum att Guillou var Sveriges framgångsrikaste journalist – och socialist! Det finns som bekant ingen lika indignerad person som en indignerad Expressenreporter och inget är mer indignerande för en folkpartist än en socialist (vilket senaste regeringsbildningen visat).
  • Mest fixerad vid Guillou av alla Expressenredaktörer genom tiderna var ändå Thomas Mattsson, möjligen i viss konkurrens med Bo Strömstedt, men Strömstedt – saligt spelande orgel i himmelen – skulle näppeligen ha nedlåtit sig till att publicera artiklar om att Guillou skulle vara ”agent”, eller hur nu Mattsson trixigt formulerade sig för att mot bättre vetande utmåla Guillou som SPION för Sovjetunionen. Om inte annat för att Strömstedt inte bara var intellektuell utan även intelligent nog att veta att Guillou må ha varit socialist, men någon sovjetvän var han då sannerligen inte, och att skillnaden är milsvid. Och det fattade sannolikt (men inte säkert) Mattsson också, men varför skulle sanning och reson stå i vägen för en bra story? Eller åtminstone en bra hämnd (för något, vad det nu kan ha varit).
    Så, sådant högst allvarligt förtalstrams fick Guillou leva med eftersom Expressen ville gå om Aftonbladet och därför ägnade prickskytte på tidningens stjärna. Men det blev inget med den saken. Aftonbladet fortsatte vara klart större. Men Guillou-hatandet fortsatte. Och Guillou hatade tillbaka. Han hade, och har, sannerligen en plattform där han kunde försvara sig – vilket han gjorde. Idogt. Ofta. Elakt. Kul. Även i Aftonbladet. 
  • Karin Olsson var under lång tid Thomas Mattssons högra hand i kampanjerna mot Guillou (och i alla andra hel- eller halvknasiga mattssonska kampanjer). Då var Karin kulturchef och biträdande ansvarig utgivare. Idag är hon inte kulturchef längre, bara det där andra vilket sannerligen inte är kattpiss.
    Men hon måste vakna lättad varje morgon över att slippa Mattssons vilt flåsande i hennes nacke. Mattsson kickades ju ut från chefredaktörsposten på sitt älskade Expressen efter att han gjort minst ett pressetiskt övertramp för mycket även för Expressen, utan att samtidigt dra in tillräckligt mycket stålar. Tvärtom, rent av, Expressens tv-satsning var ett svart hål som Mattsson bara vägrade sluta hälla Bonnierpengar i, lite som mina egna spekulationer på aktiebörsen, trots ständiga klagomål från direktörerna högre upp. 

Utvikning: Anders Gerdin, som under några år var Aftonbladets chefredaktör eftersom han var barndomsvän med den store Thorbjörn Larsson, gjorde något liknande tio år tidigare med Aftonbladet-TV, som dock var linjär. Gerdin hade tydligen glömt att internet fanns, och särskilt på Aftonbladet eftersom Bo Hedin och Håkan Jaensson på just Aftonbladet redan 1994 skapade Sveriges första internetblaska.

Men kring 2005 började Gerdin istället försöka bli större än TV3 och TV4, eller nåt, allt är oklart, det var så dumt alltihop, men det kostade sinnessjuka mängder norska pengar, och då inte bara programmen med heta namn som Harald Treutiger och Hans Wiklund utan hela jävla tv-klabbet. Mattsson var online men i övrigt lika dumdristigt envis som Gerdin, och sedan var det tack för kaffet. Slut på utvikning.

Karin Olsson har på sistone varit lite trivsamt försonande mot Guillou. Jan Guillou skriver ju numer på ålderns höst småputtriga memoardeckare där han blandar autofiktion med satir och thriller med hans två alter egon i huvudrollerna: Agent Carl Hamilton och murveln Erik Ponti, numera pensionärsgistna men still going strong. Det finns hittills två böcker i serien, och Karin Olsson har njutit av åtminstone en av dem. Och skrivit det. Vilket får betraktas som sensationellt i dag och en omöjlighet under Tjoflöjt Mattsson.

Och då är vi vid slutet av denna historiska kvällstidningsexposé med Guillou i fokus. Victor Malm. Denne Malm kom som ett orakat yrväder i april med en regnpiskad ångbåt från Lund (han är dock från Kristianstad och enligt egen utsago arbetarklass) och jag noterade tidigt – kan det varit 2016? 2017? – att den här gossen är en modern begåvning utöver det vanliga. Och så för något år sedan blev han kulturchef på Expressen, bara 13 år gammal. Och hans text i AB kanske slår den slutliga spiken i kistan på den här löjliga fejden mellan Expressen och Jan Guillou. Victor Malms ungdom är tänkbart den avgörande fördelen, han har inget jobbigt bagage i frågan, och han har integritet nog att strunta i vad eventuella kvarlevande Wennströms kan tänka sig ha för invändningar mot att han faktiskt försvarar Jan Guillou i sin utmärkta text.

*

Tro inte att det är slut på Guillou nu. Alltså här i Kulturkanonen. 

Victor Malm är inte den enda som skriver bra text om den där boken med den katalytiska titeln. Det finns, nämligen, några få levande personer (men oftast döda ikoner) som får skribenter att vässa sig när de skriver om vederbörande. Just nu kommer jag förutom Jan Guillou bara på Ulf Lundell. Det finns fler. Jag är bara trög i huvudet. Förmodligen har det att göra med beundran. Till exempel: Thomas Mattsson var förstås ett stort fan av Guillou, egentligen, han bara råkade ärva en bisarr expressenkultur, och skrev således bra när han försökte såga Jan Guillou.

*

I Dagens Nyheter är det Johan Svedjedal som anmäler Riksfilistern under rubriken Boken om Jan Guillous författarskap vimlar av tröttsamma klichéer , en ännu snyggare äreräddning i Den Malliga Morgontidningen (som Guillou myntade och fortsatt kalla DN helt sakligt korrekt i 60 år). Med den snygga formuleringen ”Geväret exploderar i jägarens ansikte”. Svedjedal är, alltid, ett ess.

*

Det är även Ann Heberlein i Svenska Dagbladet och hon, en högerskribent, är tydligast av alla: Ett aggressivt påhopp på Guillou, ett karaktärsmord förklätt till forskning.

*

Men. En trist grej, till sist. Tydligen är inte Jan Guillou tillräckligt känd i Göteborg och Malmö, men om Göteborgs-Posten och Sydsvenskan hittar någon frilansare i Stockholm som kan förklara vem han är och även lyckas sälja in ett knäck så lovar jag att ni, älskade läsare, blir de första att få veta.

*

My name is Luka.
I live on the second floor.
Till nästa fredag: Ha det toppen!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

kulturkanonen: kultursidor=politiksidor

Tiderna är bistra. Palestinakriget är bistert. Antihumanismen är bister. Ännu bistrare – Hamas lyckades tvinga fram de tråkigaste kultursidorna sedan 11 september 2001, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturelitens mänskliga vedermödor.

kulturkanonen: Kulturbossarna plockar lågt hängande frukt

Att sträcka sig högt upp efter päronen tar tid och är besvärligt, så vi slår väl in ännu en öppen dörr, allihopa? Fredrik Virtanen nagelfar återigen rikets kultursidor och hittar – tada - samma åsikter överallt och matsedlar som borde varit mackor.

Kulturkanonen: Det kommer att smälla i ankdammen

Göran Greider kom! Stina Oscarson kom ut som SD. Vi läxades upp om pasta carbonara. Vi lyssnade på pansexuell country. Fredrik Virtanen rapporterar återigen från kultursidorna – en tryckkokare där vi antingen talar belevat eller ombeds hålla käften.

KULTURKANONEN: Klasskamp hahaaahaa jag dööööör så omodernt

Jan Myrdal begravdes under tystnad från en vänster som inte finns. Migrän kan vara en kreativ kanon. DN attackerar AB och Expressen. Detta och mycket mer festligt i Fredrik Virtanens pedagogiska recension av rikets mellanskiktsintellektuella kultursidor.